De Hundra Språken

The Hundred Languages of Children är inte bara en undervisningsmetod; det är en filosofi om barndomen som har sitt ursprung i staden Reggio Emilia, Italien. Kärnan är övertygelsen om att barn föds med en enorm uppsättning sätt att uttrycka sig, kommunicera och förstå världen. Loris Malaguzzi, grundaren av detta tillvägagångssätt, skrev de berömda orden att barnet har hundra språk, men att det traditionella skolsystemet (stjäl nittionio) genom att nästan uteslutande fokusera på verbal och skriftlig kommunikation (Malaguzzi, 1993). I ett Hundred Languages-klassrum arbetar vi för att skydda och fira alla dessa sätt att vara.

För barn i åldern 3 till 6 år upplevs världen genom sinnena. De har ännu inte förmågan att skriva ner sina teorier om hur ett frö växer eller varför solen rör sig. Däremot kan de visa oss dessa teorier genom hur de formar lera, hur de arrangerar klossar eller hur de rör sina kroppar i en dans. Detta multimodala tillvägagångssätt är avgörande för den kognitiva utvecklingen. När ett barn utforskar samma koncept genom olika material tvingas de tänka på det konceptet på nya sätt. Varje nytt språk lägger till ett lager av komplexitet i barnets mentala modell.

Centralt för denna praktik är (ateljén), eller verkstadsutrymmet. Som dokumenterats av Vecchi (2010) är ateljén en plats där barn har tillgång till ett brett utbud av uttrycksverktyg, ofta med stöd av en ateljérista, en specialpedagog som hjälper till att fördjupa dessa kreativa undersökningar. Det är inte bara ett konstrum; det är ett laboratorium för tänkande. I detta utrymme fungerar pedagogen som en (medforskare). Detta innebär att pedagogen inte är där för att ge svar, utan för att observera barnens undersökningar. Om en pedagog ser en grupp barn som fascineras av skuggorna på gården, kan de ta med det intresset in i klassrummet. De kan börja med att erbjuda svart papper och vit krita (det första språket). Efter att ha observerat barnens teckningar kan pedagogen sedan ställa upp en ljusprojektor och löst material (det andra språket) för att se hur barnen utforskar skuggornas transparens och rörelse.

Dokumentation är tråden som håller samman dessa språk. Eftersom vi behandlar dessa uttryck som seriös forskning måste vi dokumentera dem. Detta innebär att ta fotografier av pågående arbete, spela in barnens samtal och spara deras fysiska skapelser. Denna dokumentation tjänar tre syften. För det första gör den barnens lärande synligt för barnen själva, vilket gör att de kan reflektera över sin egen utveckling. För det andra hjälper det pedagoger att förstå barnens tänkande så att de kan planera nästa (språk) att erbjuda. För det tredje kommunicerar det värdet av förskolans utbildning till föräldrar och samhället, och visar att lek faktiskt är djupt intellektuellt arbete.

I en Hundred Languages-miljö använder vi inte arbetsblad eller färdigklippt pyssel. Vi tror att barn är kompetenta och kapabla att hantera riktiga material. Vi erbjuder dem färg av hög kvalitet, riktig lera och naturmaterial som stenar och löv. Genom att behandla barnens arbete med denna nivå av respekt främjar vi en känsla av agens och självförtroende. Målet är inte att producera konstnärer, utan att producera tänkare som vet att de har många sätt att göra sin röst hörd. Som Malaguzzi (1993) påminde oss: de hundra finns där, och vårt jobb är att se till att de förblir en del av varje barns liv.