World Café

World Café uppfanns 1995 av Juanita Brown och David Isaacs i Kalifornien, vid ett arbetssammanträde där ett oväntat regn tvingade deltagarna att fortsätta sina samtal inomhus vid små bord. Brown och Isaacs observerade att dessa informella samtal, fördelade på flera bord med skiftande samtalspartners, producerade en ovanlig kvalitet av kollektivt tänkande. Ur den observationen uppstod en formaliserad metod.

Grundtanken är att de bästa samtalen, de som genererar nytt tänkande, uppstår i rum som är tillräckligt informella för att folk ska tala fritt, men tillräckligt strukturerade för att idéer ska kunna ackumuleras och korsas. Borden med papper som deltagarna skriver på och annoterar under rotationerna är det konstitutiva elementet: varje grupp som anländer hittar spåren av tidigare samtal och kan svara på, komplettera eller utmana dem.

I skolkontextet är World Café kraftfullt för utforskning av komplexa ämnen som förtjänar att betraktas från flera vinklar, frågor som inte ger sig åt ett enda svar och som berikas av flera perspektiv. Det lämpar sig för introduktioner av tematiska arbetsområden, för syntetiseringslektioner och för etiska diskussioner där mångfalden av ståndpunkter är pedagogiskt värdefull.

En nyckeldetalj som ofta missas: värdarna vid varje bord, de som stannar kvar medan andra roterar, är metodens minne. Om de inte kan sammanfatta vad som sagts när en ny grupp anländer, försvinner den kumulativa effekten. Träna värdarna att föra korta anteckningar och sammanfatta i en mening: "Hittills har vi talat om X och Y, och det som verkar vara mest kontroversiellt är Z."

I Lgr22:s demokratiska fostran och i samhällskunskapsmålen om att delta i samtal och diskussioner är World Café ett naturligt format. Det ger alla elever tillgång till ett intimt samtalsrum, oavsett hur de fungerar i helklassdiskussioner. Frågorna behöver vara tillräckligt fokuserade. "Hur löser vi klimatkrisen?" ger inget givande samtal på fem minuter, men tillräckligt öppna för att inte ha ett uppenbart svar.